Vad som åter har aktualiserats efter Arenas debatt om intersektionalitet och den moderna vänstern är vad som är viktigaste för vänstern, den klassiska klasspolitiken eller den nya ”identitetspolitiken. Vad är överhuvudtaget identitetspolitik? Det har aldrig någon från den sidan av vänstern kunnat förklara. Det är ungefär ett lika otydligt begrepp som SD:s ”svenskhet”. Tydligt är däremot att man använder sig av ordet för att särskilja det viktiga och allmänna – som är enbart klass verkar det som – från det oviktiga och icke allmänna. Ungefär som verklighetens folk fast från vänster.
Att använda uttrycket ”identitetspolitik är ett sätt att tysta röster att hävda att vissa frågor som etnicitet, sexualitet och funktionshinder skulle handla om enskilda upplevelser och att de tar slut precis där, alltså utan politiskt innehåll och visioner om att förändra och bryta maktstrukturer. Faktum är att det handlar inte om att välja mellan antidiskrimineringspolitik eller något annat, det handlar om att använda alla medel som finns så länge det har till sitt syfte att försvaga strukturer och skapa ett jämlikt samhälle.
Visst är klass viktig som det sades i debatten, men är det den enda frågan som är det? Jag kan hålla med om att klass har kommit bort från den politiska debatten i förmån för den liberala tanken ”alla kan om de jobbar tillräckligt hårt”. Jag skulle vilja att man återsatsade på den välfärd som alliansen förstört för att det berör så otroligt många människor men samtidigt är det inget skäl till att inte andra maktstrukturer inte är viktiga.
I debatten om Arena verkar man tro att alla andra maktstrukurer som de grundade på kön och etnicitet ingår i klass. Det känns så himla enkelspårigt. Både rasism och sexism är väl så mycket mer än det eller? Suhonen, redaktör för tidningen Tvärdrag har kallat sexualitet och feminism för ”smala frågor”och helt plötsligt är vi tillbaka i ”männen-tolkar-världen-och-kvinnorna-som-lever-i-den-ignoreras”- vilket är både heterosexistiskt och patriarkalt. Han och hans gelikar som ser klasskampen som världens absolut viktigaste fråga verkar också fått för sig att det är denna kamp som kommer att befria kvinnorna liksom män inom klasskampen alltid tror stenhårt på. Det är ju bara det att kvinnor inte återfinns i samma klass, något som för övrigt Simone de Beuavoir var högst medveten om när hon skrev Det andra könet 1949.
”Det har inte alltid funnits proletärer. Men det har alltid funnits kvinnor. De är kvinnor på grund av sin fysiologiska struktur. Genom hela historien har de varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller utveckling, det har inte inträffat.
(…)
De [kvinnorna] har inget förflutet, ingen historia, ingen religion som är deras egen och de har inte som proletärerna en solidaritet genom arbete och gemensamma intressen. De har inte ens den rumsliga samvaro som är grund för en gemenskap bland Amerikas svarta, gettornas judar, arbetarna i Saint-Denis eller i Renaultfrabrikerna. Kvinnorna lever utspridda bland männen, via bostaden, arbetet, de ekonomiska intressena och sin sociala ställning hårdare knutna till vissa män – fäder eller äkta makar – än till andra kvinnor. De borgerliga kvinnorna solidariserar sig med borgerligheten och inte med proletärkvinnorna, de vita med vita män och inte med svarta kvinnor. Proletariatet skulle kunna föresätta sig att massakrera den styrande klassen, en jude eller en svart fanatiker skulle kunna drömma om att erövra atombombens hemlighet och skapa en helt judisk eller svart mänsklighet, men kvinnan kan inte ens drömma om att utrota männen”
Rädslan för att klass ska komma i skymundan är av någon märklig anledning något man alltid verkar oroa sig för när frågan kommer upp hur vänstern ska breddas som om breddning är på bekostnad av något. Precis som om vänstern skulle sakna förmågan att problematisera flera saker samtidigt.
Det känns som ett tillbaka blickande till den värld som varit. Den tid då landet fortfarande var relativt homogent när det gällde sexualitet, etnicitet och där kvinnor var underordnade män. För bara när klassamhället var slut efter revolutionen så skulle ju kvinnorna bli fria bara sådär, hur nu det skulle gå till. Trots allt handlade det om och gör det i viss mån fortfarande om att vissa har tolkningsföreträdet och andra inte. Och samhället är inte homogent längre. Som Wirten har sagt: Idéer om rörelsen eller nationen eller klassen funkar inte längre idag, eftersom alla vill göra sin individuella röst hörd.