Hög svensk sjukfrånvaro en myt

Bilden av att svenskarna är det mest sjukskrivna folket i Europa tycks inte stämma alls enligt Björn Johnson. 

I statistiken brukar sverige jämföras med 6 andra EU-länder samt Norge – alla som ansetts ha liknande sjukförsäkringssystem. Men det stämmer inte alls: flertalet av de övriga länderna i jämförelsen har tidsbegränsade sjukförsäkringar och annorlunda rehabiliteringssystem. I de fyra  länder man brukar jämföra med – Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller inte. Detta innebär att dessa länder troligtvis har en dold sjukfrånvaro

Företagsekonomen och docenten Paula Liukkonen menade redan 2003 att jämförelsen mellan Sverige och de övriga länderna haltar då Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron och påståenden som att svenskarna skulle vara mer lata än andra  européer blir därmed en myt.

Mellan 1996 och 2002 ökade inflödet av nya sjukskrivna marginellt. Den höga sjukfrånvaron var snarare en effekt av att människor fick svårare att ta sig tillbaka till arbetslivet efter en sjukskrivning och detta hängde ihop med ett havererat rehabiliteringssystem efter besparingar under krisåren på 90-talet. Tidigare behövdes inte heller någon bortre gräns i sjukförsäkriningen eftersom de flesta långtidssjukskrivningarna ändå var slut inom ett år. När anpassningsåtgärderna slutade fungera fortsatte de långa sjukfallen år efter år och Kostnaderna för sjukförsäkringen sköt givetvis i höjden.

Världens mest jämställda land på ytan

Debatten om Birgitta Ohlssons graviditet har verkligen visat det man redan visste som feminist: Sverige är inte jämställt på långa vågar, eller för att använda F! Västragötalands begrepp: ”VMJLPY: Världens Mest Jämställda Land På Ytan. ” Fortfarande försöker man manifistera enbart kvinnors ansvar för hem och familj, men vad männen gör är fortfarande ointressant. I Sverige idag har män och kvinnor fortfarande olika rättigheter och skydligheter. Och att kvinnor har rätt att arbeta är fortfarande inte självklart. Amanda Brihed har skrivit så bra om detta:

”Om nu en kvinna, enligt Sternberg, inte har rätten att lämna hemmet eller ha en karriär när hon fött barn… innebär det då att hon återigen ska kedjas fast vid spisen, sära litet glatt med benen ”vid behov” och föda ungar på löpande band? För ett yrkesliv kan ju vi kvinnor inte ha för allt i världen. Det är syndigt och det är fel och det traumatiserar barnen så dant att hela samhället kommer falla…
Men hej och hå och fram för hemmafruarna. Nu ska mannen betala uppehället och kvinnan ska stanna hemma och sära. (?)…

Och då finns det ju bara ett sätt att göra rätt för sin ranson varje dag. Att gladeligen putsa, feja, laga mat och ta hand om ungarna. Och att se till att mannen är nöjd nog att faktiskt behålla frugan och inte lämna henne för en ny och fräsch årsmodell som ler mycket sexigare.”

 Ska vi gå tillbaka till den tid då kvinnor knappt fick någon pension för att de hade varit hemmafruar? Är det verkligen en rimlig utveckling?

Apropå det nätverk Sternberg har varit med och startat som heter ”Kvinnor Kan” vad betyder det egentligen? Stå vid spisen? Föda barn och trycka ner varandra?

Hur som helst: 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn.

”Kapten klänning”

”Mannens bästa”  vän Pär Ström konstaterar att alla feminister som har penis i grunden är falska och vidriga ”opportunister” på Newsmill apropå polischefen som jobbat med jämställdhet och som nu åkit fast misstänkt för våldtäkt.  I spalten bredvid härjar forskaren Eva Lundgren med teorier om att jämställda snubbar egentligen har ”glapp” i skallen och ägnar sig åt att hata kvinnor, porrsurfa och sexutnyttja barn på söndagarna.

Bådas resonemang vill implicera att det är mansgrisarna som beter sig som svin är de ”ärliga” männen – som män ska vara och är enligt dem. Varför? Att män ”bara är så” är ett väldigt lätt argument eftersom man då försöker visa att det är något naturligt för män att bete sig på detta sätt och att det då inte har det minsta ansvar för sina handlingar. Skönt för de männen då, de behöver ju aldrig förklara sig eller ta något som helst ansvar. Dessutom borde det väl vara rätt så kränkande för män att det sägs att dem ”bara är så”? I alla fall om man är en sån som inte gör sånt.

I sin artikel har Pär Ströms kallat polischefen och andra män som håller på med jämställdhet för det något kränkande uttrycket ”kapten klänning” och går in på ett resonemang om att det är konstigt att fd polischefen föreläste om jämställdhet. Är det verkligen så konstigt att föreläsa om jämställdhet och våldta? Vem som helst kan väl prata om jämställdhet i Sverige – om man inte heter Pär Ström och känner sig kränkt varje gång man hör ordet feminism – med tanke på att det har blivit ett sånt urvattnat debattämne under 00-talets debatt. Det har ju mest handlat om fina ord, inte allt för radikalt och upprörande utan lagom och lättsmält. Jämställdhetssatsningarna känns det som har aldrig varit till för att ifrågasätta den rådande ordningen helt, men man har ändå velat visa att man inte är allt för ointresserad för att inte förlora röster, som till Stödstrumporna på 90-talet.

Begreppet ”kapten klänning” har ett tydligt syfte att förnedra män som håller på med feminism och i det här fallet jämställdhet av konservativa reaktionärer som Pär Ström vars vapen är att åberopa att dessa män inte är ”riktiga karlar” utan fjollor. Ann – Charlotte Marteus  har skrivit så bra om det i Expressen:

”En man som kallar sig feminist har moralisk resning. Det är stort att inse att det egna könet förtrycker det andra och att vilja ändra på det.
Det är beundransvärt att se bortom det snäva egenintresset och särskilt beundransvärt av en man att solidarisera sig med kvinnor. Den klassiska manligheten bygger ju på att män noga aktar sig för tjejbaciller och med livet som insats undviker att uppträda frökenaktigt.
Att kalla sig feminist är, i förhållande till den strängaste mansnormen, att kastrera sig. Därav ”Kapten Klänning”.”

 

Det är så jävla synd om männen

Oscar Scwartz från piratpartiet tycker synd om Männen, i alla fall den stackars porrsurfande, könsköpande och groomande männen. Och att det instiftats en lag mot grooming, alltså mot att vuxna kontaktar minderåriga i sexuellt syfte har gjort honom upprörd. På Newsmill skriver han bland annat:

”Den andra förklaringen är det generella avståndstagandet från Mannen som sexuell varelse som pågått de senaste 20 åren. Han skall inte få titta på porr, inte betala för sex, aldrig ha sex utan känslor och relationer, inte ragga på nätet etc.”

Han menar att problemet inte alls är stort, att det är media som målat upp en skräckbild och sedan går han in på ett obehagligt resonemang om att ”avsmaken för ungdomars sexdrift är alltså en faktor” när han i själva verket syftar på en 12-årig tjej. När man är 12 år är man fortfarande ett barn, fast det kanske inte han visste?

Visst kan det finnas ungdomar och barn som har sexdrift eller ett intresse för sex men det ska inte vuxna utnyttja. Det finns faktiskt tydliga maktförhållanden mellan barn och vuxna som är värda att ha uppmärksamheten på men i Oscar Scwartz värld tycks det vara mäns sexuella rättigheter som går först och där ingår tydligen en självklarhet att män kan ragga upp barn.  

Det är tydligen jättesynd om män som ”agerar sexuellt” och de är ju så förtryckta. Buhu. Elaka, elaka samhälle som inte förstår att män har en sexualitet som måste uttryckas lite hur som helst. Det ska man tydligen kunna lipa om utan att skämmas. Stackars, stackars män som tydligen är ständigt kåta (vilket jag betvivlar), som vill kontakta minderåriga och köpa kroppar i lugn och ro. Stackars männen som har oscar Scwartz till försvarare som försöker implicera att alla män tänker med kuken med tankar som ”är man kåt så är man och kan gå på som en ångvält”. Typ. Män  ska behandlas som omyndiga barn som varken vet vad rätt och fel är. Det är det som är förtryckande inte att kritisera några män för deras beteende skadar andra.

Myter om sjukskrivningar

”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring” sade Reinfeldt innan jul. Men detta är inga olyckor på marginalen som på något vis råkat äga rum utan del av en stor samhällsförändring där det som tidigare var mänskliga rättigheter nu kränks och ifrågasätts.

De politiska ocm mediala eliterna har spridit en bild om att de skenande kostnaderna för sjukförsäkringen berodde på överutnyttjande och fusk och att arbetslösa gömdes som sjuka. Det är en bild som ifrågasätts av Björn Johnson i hans nya bok Kampen om sjukfrånvaron.

Antalet sjukskrivningar ökade inte mellan 1996 och 2002, detta har flera statistiker oberoende av varandra räknat ut. Närmare 85 procent av sjukfrånvarons ökning berodde på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på att fler blev sjukskrivna. Bland de arbetslösa sjukskrivna berodde hela ökningen på detta. Om sjukfusket verkligen ökade borde detta rimligen ha lett till fler sjukskrivna, inte bara till längre sjukskrivningstider.Sociologen Tor Larsson pekar ut två avgörande faktorer: dels förändrad lagstiftning som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete, dels den kommunala sektorns försämrade ekonomi under 1990-talet, som medförde minskade omställningsmöjligheter på arbetsplatserna. Tillsammans bidrog dessa faktorer till att det system som användes för att avsluta särskilt svårlösta sjukskrivningsärenden havererade. Resultatet: en dramatisk ökning av de riktigt långa sjukskrivningarna.

Förmodligen är det här bara ett led i Alliansens vision av att alla ska vara ”samhällsnyttiga” och gå med vinst  liksom hanteringen av de apatiska flyktingbarnen, papperslösa och nu funktionshindrade som tydligen ska fylla i ett 90-sidigt frågeformlär från Försäkringskassan för att eventuellt få en personlig assistent. Ett frågeformulär som av funktionshindrade har uppfattat som kränkande där de frågas ut om alla detaljer i sina liv. Också här handlar det om hur myndigheter och politiker ville manipulera bort vad som är en medborgerliga och mänskliga rättigheter och det verkar inte längre vare en självklarhet att vi har dem syns tydligt. Nu ska man tydligen betraktas som en fuskare tills motsatsen är bevisad.

 

 

Karriärmammor som provocerar

Ledarskapskonsulten Eva Sternberg har i Expressen kritiserat Birgitta Ohlsson som ska bli EU-minister med hänvisning till att hon är en kvinna som väntar barn, omodernt, sexistiskt  och bakåtsträvande som det är.

”Och jag upptäckte snart att det var ett omöjligt liv att försöka leva upp till min mors och alla andra medelklasskvinnors förväntningar om att vi kvinnor främst skall vara som män – och därmed svika både oss själva och våra barn.”

”Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.”

De gamla vanliga argumenten alltså. Män och kvinnor ska var olika och bestämmas efter en snäv könsmall och Gud nåde den som överträder det. ”Det är ju naturligt!” Och kvinnan ska ju såklart vara primärföräldern för annars är det synd om barnet. Men män då i karriären? Nej, de får ingen kritik. Ingen säger något. Migrationsministern har också småbarn och det är ingen som har kritiserat honom till exempel.

Hanne Köller på DN har påstått även att ”kvinnor, precis som dinosauriehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna de är.”

Det roliga i sammanhanget att Eva Stenberg har barn själv och är en av grundarna för en stiftelse som heter Kvinnor Kan och därmed är karriärkvinna själv liksom Hanne Kjöller. Men att klampa ner på en annan (blivande) mamma är tydligen okej av någon outgrundlig anledning. Varför babblar de sina biologiska argument när de själva är arbetande mammor? Det är faktiskt hyckleri.

Högern som inte har koll på historia

I nya numret av högertidningen Axess ( som av någon outgrundlig anledning kom med medlemsskapet i akademikerfacket) så försöker man göra sig gällande att kvinnor alltid varit fria ”entreprenörer” som det så fint heter och att det  minsann är beviset på att det inte alls finns vare sig könsmaktordning eller orättvisor historiskt mellan könen. I artikeln är det tydligt att man inte gjort någon historiska efterforskningar alls.

1858  Ogift kvinna som fyllt 25 år kan bli myndig efter ansökan i domstol.Gifter hon sig blir hon åter omyndig.

1863 Ogift kvinna blir myndig vid 25 års ålder, om hon vill kan hon avsäga sig sin myndighet.

1864 Den nya handels-,fabriks och hantverksförordningen införs. Vilket ger ogifta kvinnor samma formella rättigheter som män i det privata näringslivet.

1874 Gift kvinna får rätt att handha sin enskilda egendom och även råda över förtjänsten av eget arbete. Detta regleras genom äktenskapsförord.

1921  Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.

Först och främst var inte kvinnor totalt myndiga, som vi kan se, på samma villkor som männen förrän 1921 och innan 1858 då det gamla systemet började ändras stod alla kvinor under en förmyndare, fadern, en broder eller annan manlig släktning. Kvinnor har inte haft samma rättigheter till arbete då hon långt in på 1900-talet sågs som en reservarbetskraft. Och sist men inte minst: vem har och har haft huvudansvaret att vara hemma med barnen? Jo, kvinnorna. Så några ”fria kvinnliga entreprenörer” har det faktiskt inte varit tala om förräns i våra dagar.  

Det kanske skulle vara på sin plats att komma tillbaka till verkligheten?

Lästips – hets mot andra folkgrupper, kritiserad asylpolitik och Fjollfronten

Richard Hedström från Feministiskt Initiativ har skrivit en fenomenal artikel apropå det jag skrev härrom dagen om HBT-personer som hetsar mot muslimer. Som han skriver så borde lite perspektiv på omvärlden vara på sin plats.

Linn Bursell från nätverket Aktion mot Deportation har skrivit en bra artikel apropå Alliansens havererade asylpolitik som är klart cynisk i deras – och i synnerhet migrationsministerns – iver att allt ska vara lönsamt och handla om arbetsmarknad som om asylsökande var produkter på en jävla marknad utan vare sig behov eller känslor.

Annars kan jag rekommendera ett fanzine från vänsterqueer-gruppen Fjollfront som förklarar vad pomofobi  är (här nere, apropå Arena-debatten) samt en massa andra intressanta grejer som sexuell revolution och relationen mellan klasskamp och sexualitet.

”Pomofobi – sjuklig och irrationell rädsla för teoretiska och politiska ansatser som inte grundas i föreställningar om solida fundament. Kan indelas i två subkategorier: konservativ och radikal.

Då den förras utbredning i Sverige i stort sett är begränsad till ungmoderata kretsar och vissa borgerliga ledarskribenter kommer vi här att fokusera på den senare. Den radikala pomofobin förekommer framförallt inom hierarkiska system, så kallade ”partier” eller ”förbund”, vars självbild bygger på en totaliserande förståelse av ett representerat subjekt, ofta ”arbetarklassen”. Till symtomen hör inte sällan markant maskulin (”grabbig”) framtoning, tvärsäkerhet och förkastande av ”identitetspolitik”, en paranoid abjektion pomofobikern riskerar bli fullständigt besatt av.

För att upprätthålla sin självbild som rationellt, revolutionärt subjekt tvingas den pomofobe ständigt förskjuta legitimerandet av sitt handlande från sitt eget väsen och sin egen situation till en imaginär sfär, där begrepp som ”folk” eller ”kapitallogik” tillskrivs absolut förklaringsvärde. Genom detta förskjutande naturaliserar den pomofobe alla de identitetsformerande strategier han själv positionerar sig genom, och det partikulära förläggs till dem pomofoben förhåller sig antagonistiskt till.
Tidigare menade man att pomofobin hade sin grund i fördomar och brist på information. Lämplig behandling skulle då vara ett vänligt bemötande där den sjuke får förklarat för sig att postmodernismen även kan kallas poststrukturalism, att denna strömning långt från att vara ett kapitulerande inför en liberal hegemoni har potential att utgöra ett viktigt redskap för kamp mot den rådande ordningen, och att Foucault på många ställen vidtalat sin skuld till Marx. Det har visat sig att denna etiologi är felaktig.

Pomofobin orsakas av objektiva motsättningar mellan subjektspositioner, där den pomofobe aktivt intar en reaktionär och kontrarevolutionär hållning i sitt paniskafasthållande vid livets främsta fiende: den negativa dualismen. Snarare än att gå pomofobikern till mötes och därmed låta dyrbar tid gå till spillo, bör en fruktbar behandlingsmetod bestå i ett överflöd av kreativitet och sammankopplande av nya, spännande och perversa njutningar och kamper. Det är inte genom servil informationsförmedling på pomofobins villkor vi kan utrota denna förtorkande sjukdom, det är genom att själva bli mer fantastiska och subversiva, på alla våra egna sätt.”

Arenadebatten och makten över orden

Vad som åter har aktualiserats efter Arenas debatt om intersektionalitet och den moderna vänstern är vad som är viktigaste för vänstern, den klassiska klasspolitiken eller den nya ”identitetspolitiken. Vad är överhuvudtaget identitetspolitik? Det har aldrig någon från den sidan av vänstern kunnat förklara. Det är ungefär ett lika otydligt begrepp som SD:s ”svenskhet”. Tydligt är däremot att man använder sig av ordet för att särskilja det viktiga och allmänna –  som är enbart klass verkar det som – från det oviktiga och icke allmänna. Ungefär som verklighetens folk fast från vänster.

Att använda uttrycket ”identitetspolitik är ett sätt att tysta röster att hävda att vissa frågor som etnicitet, sexualitet och funktionshinder skulle handla om enskilda upplevelser och att de tar slut precis där, alltså utan politiskt innehåll och visioner om att förändra och bryta maktstrukturer. Faktum är att det handlar inte om att välja mellan antidiskrimineringspolitik eller något annat, det handlar om att använda alla medel som finns så länge det har till sitt syfte att försvaga strukturer och skapa ett jämlikt samhälle.

Visst är klass viktig som det sades i debatten, men är det den enda frågan som är det? Jag kan hålla med om att klass har kommit bort från den politiska debatten i förmån för den liberala tanken ”alla kan om de jobbar tillräckligt hårt”. Jag skulle vilja att man återsatsade på den välfärd som alliansen förstört för att det berör så otroligt många människor men samtidigt är det inget skäl till att inte andra maktstrukturer inte är viktiga.

I debatten om Arena verkar man tro att alla andra maktstrukurer som de grundade på kön och etnicitet ingår i klass. Det känns så himla enkelspårigt. Både rasism och sexism är väl så mycket mer än det eller? Suhonen, redaktör för tidningen Tvärdrag har kallat sexualitet och feminism för ”smala frågor”och helt plötsligt är vi tillbaka i ”männen-tolkar-världen-och-kvinnorna-som-lever-i-den-ignoreras”- vilket är både heterosexistiskt och patriarkalt. Han och hans gelikar som ser klasskampen som världens absolut viktigaste fråga verkar också fått för sig att det är denna kamp som kommer att befria kvinnorna liksom män inom klasskampen alltid tror stenhårt på. Det är ju bara det att kvinnor inte återfinns i samma klass, något som för övrigt Simone de Beuavoir var högst medveten om när hon skrev Det andra könet 1949.

”Det har inte alltid funnits proletärer. Men det har alltid funnits kvinnor. De är kvinnor på grund av sin fysiologiska struktur. Genom hela historien har de varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller utveckling, det har inte inträffat.

(…)

De [kvinnorna] har inget förflutet, ingen historia, ingen religion som är deras egen och de har inte som proletärerna en solidaritet genom arbete och gemensamma intressen. De har inte ens den rumsliga samvaro som är grund för en gemenskap bland Amerikas svarta, gettornas judar, arbetarna i Saint-Denis eller i Renaultfrabrikerna. Kvinnorna lever utspridda bland männen, via bostaden, arbetet, de ekonomiska intressena och sin sociala ställning hårdare knutna till vissa män – fäder eller äkta makar – än till andra kvinnor. De borgerliga kvinnorna solidariserar sig med borgerligheten och inte med proletärkvinnorna, de vita med vita män och inte med svarta kvinnor. Proletariatet skulle kunna föresätta sig att massakrera den styrande klassen, en jude eller en svart fanatiker skulle kunna drömma om att erövra atombombens hemlighet och skapa en helt judisk eller svart mänsklighet, men kvinnan kan inte ens drömma om att utrota männen”  

Rädslan för att klass ska komma i skymundan är av någon märklig anledning något man alltid verkar oroa sig för när frågan kommer upp hur vänstern ska breddas som om breddning är på bekostnad av något. Precis som om vänstern skulle sakna förmågan att problematisera flera saker samtidigt.

Det känns som ett tillbaka blickande till den värld som varit. Den tid då landet fortfarande var relativt homogent när det gällde sexualitet, etnicitet och där kvinnor var underordnade män. För bara när klassamhället var slut efter revolutionen så skulle ju kvinnorna bli fria bara sådär, hur nu det skulle gå till. Trots allt handlade det om och gör det i viss mån fortfarande om att vissa har tolkningsföreträdet och andra inte. Och samhället är inte homogent längre. Som Wirten har sagt: Idéer om rörelsen eller nationen eller klassen funkar inte längre idag, eftersom alla vill göra sin individuella röst hörd.

Apropå våldtäkt och misshandel i ”världens mest jämställda land”

Apropå den artikel jag skrev härrom dagen som hette Våldtäkt och misshandel i ”världens mest jämställda land” så har jag hittat en intressant artikel av dokumentärfilmaren Svante Tidholm om mäns sexualitet. Här är ett citat från den:

 ”Oavsett var vi kommer ifrån får vi som barn lära oss att vara annorlunda än flickor. Vi får lära oss att bita ihop och vara starka, och många av oss utsätts för våld eller hot om våld. I media matas vi med våldsfilmer där män dör som flugor – slå på en tv och jämför med antalet kvinnor.

Vi får lära oss att inte vara fysiska med andra pojkar och att inte vara känslomässiga offentligt. Många av oss får inte den närhet vi behöver från våra föräldrar. Men sedan händer något. I tonåren öppnas en ny värld: flickor. Här grundläggs förvirringen kring vårt närhetsbehov och sex.

Jag tror att fascinationen många pojkar känner för flickor bottnar i en brist hos oss själva. Heteronormen lär vi alla känna väldigt tidigt, genom böcker, sagor och filmer. Det vi ska känna inför det andra könet, växer inom oss, först som en fråga vi inte ens förstår, sen som ett löfte om räddning. Från vadå? Från oss själva? För egentligen, varför skulle inte killar kunna ta hand om sig själva, om varandra? Kramas, lyssna på varandra, vara omvårdande?

Nej, det är inte den manligheten som premieras i vårt samhälle. Det är den starka ostoppbara mannen, han som offrar sig, håller käften och gör jobbet. Han som drar in mest pengar, gör flest mål, kör snabbast och snackar mest. Se på manlighetens ikoner och pojkarnas idoler.

……

Många män börjar projicera sin längtan på sexet. Sexet blir en drog som ger löften om något bättre. Stunden framför porrsajter eller i fantasier blir en flykt från vardag och verklighet.”