Det är dags för förändring

 Nu efter ett år och snart nio månader sen jag startade bloggen är det dags att det sker  förändringar och därför har jag beslutat att byta bloggdomän.

Efter panelsamtalet om Att blogga mot normen på Pride 2010 började Trollhare

och jag prata om öppenhet och anonymitet på nätet och det fick mig att inse att jag inte behöver min tidigara anonymitet längre. Jag behöver den inte längre för att jag sen jag startade bloggen i januari 2009 alltmer har kommit ur mitt skal och min osäkerhet. Jag är helt enkelt inte samma person nu som då. Jag är modigare nu och behöver därför inte vara anonym längre.

Jag behöver en nystart och det bästa sättet att göra det på  är att skapa en ny blogg. Förändringarna är främst det faktum att jag inte kommer att vara anonym längre. Andra förändringar är att på den nya bloggen finns det en beskrivning om mig, guide till politiska utgångspunkter, definitioner av dessa och regler för kommentarer. På den nya bloggen finns det dessutom fler finesser än på denna i form av att det kommer att bli enklare att hitta inlägg inom ett visst ämne.

Själva innehållet på inläggen kommer bli i princip detsamma som nu, vilket betyder att det även fortsättningsvis kommer handla om det som samhället och media inte så ofta problematiserar eller skriver om. bloggandet kommer även fortsättningsvis ha ett norm – och maktkritiskt perspektiv.

 

Stökig debatt mellan Åkesson och Schyman

Våldtäkts – och jämställdhetsdebatten mellan Åkesson och Schyman liksom den efterföljande diskussionen om debatten var lite av en besvikelse. Debatten gavs allt för lite tid, bara futtiga 10 minuter. Det blev stress och höga röster vilket gjorde det omöjligt att få höra ett djupare resonemang från dem båda. Det blev helt enkelt inte en seriös och vettig debatt.

Den efterföljande diskussionen kretsade enbart kring SD och Jimmie Åkesson och inte det debatten verkligen handlade om, vilket också det var en besvikelse.

Schyman gjorde ändå under om ständigheterna väl ifrån sig och hande hon fått några minuter till på sig hade hon förmodligen pratat ner Åkesson i rännstenen fullkomligt

Schyman använde ord och argument, Åkesson pratade om ”våldtäktsvågen” som  han påstår är ett nytt fenomen som underförstått är invandrarnas fel. Faktan bakom detta påstående har kritiserats tidigare  av bland annat BRÅ.

BRÅ menar att att det faktum att antalet anmälningar har ökat inte behöver betyda att det faktiskt sker fler våldtäkter än  tidigare. Viljan att anmäla kan faktiskt ha blivit större. Även om personer med invandrarbakgrund oftare misstänks för brottet spelar faktorer som social bakgrund, inkomst och utbildning större roll en nationalitet. Dessutom finns det ju forskning, som Christian Diesens , som visar att invandre lättare fälls än infödda svenska män.

Det kanske mest osmakliga i hela debatten var att Åkesson hade med sig en blid på iranska Sakine som är dömd för otrohet och därför ska stenas till döds. Henne använde han som exempel på varför invandrare inte ska få komma till Sverige. Samtidigt anklagade han F! för att inte bry sig om kvinnor överhuvudtaget. Notera att det är svenska kvinnor han syftade på. Hur han och SD ska hjälpa kvinnorna genom att begränsa invandringen rejält svarade han dock inte på.

Förövrigt drog Åkesson upp det gamla talibantjatet igen (gäsp!), så fort Schymanm sa emot honom. Om man inte skyller alla våldtäkter på invandrare – som han menar att man ska göra – så måste de betyda att man hatar män, enligt hans logik.

När Åkesson fick frågan om vad man skulle göra åt våldtäkterna, förutom det uppenbara ”utvisa folk” och ”begränsa invandringen”, svarade han att man måste arbeta förbyggande. Att arbeta förebyggande är enligt honom att sätta upp övervakningskameror på platser där våldtäkter är vanliga. Det han dock har missat är att de flesta våldtäkter sker i hemmen och inte ute på offentliga platser.

Precis som Trollhare skrev ett så bra inlägg om använder SD en stereotyp retorik när de pratar om våldtäkter:

”I deras värld finns liksom bara överfallsvåldtäkter på ensliga platser utomhus sent på kvällen, där offer och förövare inte känner varandra. Att de flesta våldtäkter antagligen begås i privata hem, där de inblandade känner varandra och kanske har ett förhållande, det passar inte deras bild av vad en våldtäkt är.

Myten om en riktig våldtäktsman (en ”invandrarkille” som antingen är okänd eller ytligt bekant med offret) och myten om ett riktigt våldtäktsoffer (en ”svensk” tjej som beter på ”rätt” sätt innan, under och efter övergreppet) och myten om den riktiga våldtäkten (en enslig stig i en park sent en kväll, en folktom bakgata mitt i natten) kan vara  förödande för de som utsätts för övergrepp men inte lever upp till den bilden. Jag säger bara Bjästa.

Men det är alltså precis den myten som SD odlar, och spär på, för att den passar deras syften. I deras värld är det bara vissa våldtäkter som räknas. Det är bara vissa våldtagna som ska få stöd, och det är bara vissa våldtäktsmän som är viktiga att sätta dit. Sverigedemokraterna tjänar på att folk är rädda för sånt som de vill att man ska vara rädd för. Inte konstigt då att de tolkar statistiken som de vill”.

 

Skippa svekretoriken

Ibland dyker svekretoriken upp så fort när problemen med den växande rasismen tas upp. Ofta handlar det om svikna svenska arbetare. En som har denna syn är Lukas Romson som menar att det är fel att inte prata och lyssna på rasistiska arbetare. Han skriver: 

”För även om de har fel i så mycket, framförallt åsikterna om invandrare och islam, så har de rätt i en sak: de är svikna av politikerna. Säg den politiker från riksdagspartierna som på allvar talat med, och lyssnat på, de som nu kommer rösta på Sverigedemokraterna. De bor inte i storstaden, de kommer från arbetarklass, har ingen högre utbildning, de går inte på teater eller lyssnar på klassisk musik och de är oftare än andra väljare män och arbetslösa, har låg inkomst och bor i hyresrätt. Och de är sällan bra insatta i politik och har dåligt förtroende för politiker och ibland även för samhället och sina medmänniskor. Fram växer en bild av en bitter och arg person utan resurser, som inte vet hur han ska göra sin röst hörd. Inte den ideala samtalspartnern över en fika på jobbet direkt, men lika viktig som alla andra människor!”

Personligen tycker jag att det är ett mycket problematiskt synsätt ur många aspekter. Devrim Mavis artikel Släpp svekretoriken sätter ett tydlig finger på just det som är problematiskt.

Först och främst accepterar man högerns verklighetsbild om att det är den svenska arbetarklassen som röstar särskilt främlingsfientligt. I verkligheten röstar hälften av de som röstar på SD tidigare vänster. Den andra hälften kommer från människor som tidigare röstade höger. Alltså, nationalism tilltalar folk oberoende av politisk schattering.

Påståendet om att arbetare röster på SD handlar om klass är ett allt för enkelt och också problematiskt sätt att analysera frågan på  och skälen till det är precis som Devrim Mavi skriver flera. Bland annat skriver hon att:

”Det finns en romantiserad idé om arbetarklassen hos den vänster som själv inte är arbetarklass längre.  Det mesta av pratet om solidaritet med arbetarklassen tenderar därför snarare bli en klapp på huvudet på folk.  Arbetarklassen tas ifrån sitt politiska subjekt när deras handlingar, även när de är djup osolidariska, ges legitimitet via svekdiskurser. Vänsterns onyanserade analys av rasism blir dessutom ett godkännande av högerns tal om rasistiska arbetare och missar därmed den rasism som frodas hos den egna medelklassen”.

Dessutom blir blir inte människor reaktionärer bara för att de är underordnade, utslagna eller exploaterade. För sådant krävs avancerad politisk organisering, vilket precis är det som SD och deras gelikar har gjort runt om i Europa.

Det kan även tilläggas att rasism knappast är något nytt, vilket Devrim Mavi påpekar, och därför kan det inte enbart kopplas till ett förvärrat klassamhälle. Att tro att det enbart har med klass att göra är att göra bilden allt för enkel för sig.

 ”Vi kan följa existensen av rasism under hela den moderna svenska historien. Både hos överklassen som de antisemitiska studenterna vid Bollhusmötet i Uppsala på 1930-talet. Och hos ”vanliga svenskar” som utsatte flyktingfamiljer för en lynchmobb i Vännäs i Västerbotten, maj 2009. Diskriminerande strukturer har marginaliserat människor utifrån ett ”vi och dom” tänkande i årtionden. Först när vänstern på allvar ser rasism som en politisk maktutövning, oberoende av klass, kan den formulera ett trovärdigt alternativ till SD:s politik”.

Det är precis det som är problemet. Vissa delar av vänstern kan inte se att rasism är en politisk maktutövning oberoende av klass, men så finns det ju också en tendens att se det klasslösa samhället som universallösningen på allt också.

Personligen tycker jag att man kan vara lite mer kritisk mot den rasism som yttrar sig, istället för att  göra rasistisk arbetarklass till offer när det i själva verket är solklart att de förtrycker andra.

Det är svårt för mig att tycka synd om de folk som inte drar sig för att trycka ner min partner på grund av hens ursprung och ge henom ett påtvingat utanförskap. Hen kommer alltid ses som något negativt och något avvikande om den gruppen får bestämma.

Ärligt talat är jag trött på översittare. Jag kommer aldrig förstå dem och allra minst acceptera dem. De gör min partner och så många i min omgivning illa, så hur ska jag göra det?

Sluta vara ett offer och inse att det finns andra som har det värre! Se saker och ting ur ett annat perspektiv. Vissa flyr från krig och förtryck, andra är medborgare. Som medborgare har man långt fler rättigheter än en som inte är det. Detta trots att välfärden försämrats de senaste åren.

Att jämföra min partner och en vanlig svenne i arbetarklassen är en milsvid skillnad. Min partner har levt på 1 800 kornor i månaden i flera år och utöver det haft ströjobb lite då och då, men eftersom hen är nykommen var hen också den första att gå vid den ekonomiska krisen. Hen har levt i den nergånga förorten tillsammans med många andra i en trång lägenhet som också var bebodd med kakerlackor. Ingen svensk medborgare får så lite att leva på i månaden, de har större chanser att få jobb och de har också större chans att fly sådana områden. Har man nästan inga pengar alls kan man det däremot inte.

Skippa svekreotoriken.

Ännu ett skäl att skippa monarkin

Inte nog med att Kungahuset är en odemokratisk relik och bygger på den väldigt omoderna tanken att vissa är lite högre stående än oss andra på grund av kunglig bakgrund, så kan kungligheterna, i det här fallet kronprinsessan Viktoria, inte dömas för mutbrott av den enkla anledningen att hon är just kunglig.

Förundersökningen om det påstådda mutbrottet i samband med kronprinsessans Victoria och prins Daniels resa läggs alltås ner vilket motiveras med att ”Kronprinsessan har…ärvt sin funktion och det framstår därför som främmande att jämställa hennes uppgifter med de uppdrag som någon valts eller förordnats till att utföra. Legalitetsprincipen kräver att det tydligt ska framgå av lag om en straffbestämmelse, exempelvis fråga om mutbrott, ska kunna tillämpas. Så är inte fallet här”.

På grund av att kronprinsessan har ärvt sin funktion och inte är med i den personkategori som omfattas av lagstiftningen kan hon helt enkelt inte straffas om det visar sig att hon fakitskt är skydlig till anklagelsen.

Hur värdigt är det egentligen ett samhälle som kallar sig modernt att vissa medlemmar av samhället inte kan åtalas på grund av deras ”finare” bakgrund?

Så rätt men ändå då fel

Så rätt men ändå så fel kan man sammanfatta EU-minister Birgitta Ohlssons uttalande idag om romerna i Frankrike som utvisas. Hon har helt rätt i att det borde svida i plånboken i form av ekonomiska sanktioner för dem som behandlar rommer illa.  Men att man trampar på EU:s hjärta som består av mänskliga rättigheter tror jag inte stämmer. Precis som Nisha Besara skrev härrom dagen är det inget mer än en tom utopi.

”Drömmen om vad den Europeiska Unionen hade kunnat innebära var högst reell för många av Europas romer. Mer öppenhet, högre krav på medlems- och kandidatländer om drägliga livsvillkor för alla medborgare, slut på diskrimineringen. Av dessa drömmar blev ingen verklighet, i stället kom mer av förföljelse, stärkta rasistiska rörelser, ökad populistisk politik”.

Nisha Besara har så rätt i att det finns skit även hos en kontinent som vill visa sig moraliskt högtstående. Bosättningar rivs, romer slängs ut ur länder som är deras och sätts på bar backe. I Rumänien som de ska utvisas till kommer de troligtvis få det tufft för även där pågår tvångsvräkningar. Ofta hänvisas romerna till områden som saknar el och vatten, enligt Amnesty.

Samtidigt står ingen ledande EU-politiker eller tjänstemän står upp för den  fri rörligheten för människor på samma sätt som de gör med varor och tjänster, precis som Nisha Besara skriver. Men det handlar ju bara om romer och då är det väl helt okej.

Och nu tillbaka till Birgitta Ohlssons uttalande. Ett annat fel med hennes uttalanade är att hon som är så kritisk och vill stå upp för de mänskliga rättigheterna inte gör det samma mot migrationsminister Billström som tycker att det är fullt acceptabelt att utvisa romer för att de tigger trots att de är medborgare i EU och att tiggeri faktiskt inte är förbjudet i Sverige. Det är hyckleri. Det enda hon säger är att:

”Vi måste göra situationen mer komplex än att bara göra det till en fråga om kriminalitet. Det är social misär och inget annat”.

Med en sån lam kritik kan man fråga sig om hon menar verkligt allvar med det hon säger.

 

Talibanerna är inte de enda kvinnoförtryckarna

Tidskriften Time har på sitt senaste nummer en bild på en ung kvinna som av sin man, som är taliban, fått  både sin näsa och sina öron avskurna. Budskapet som mejslas fram är :”What happens if we leave Afghanistan?”. Denna bild och vad den representerar har, föga förvånande, använts som argument för att man ska stanna i Afghaninstan, skriver DN.

Ska NATO, USA och Sverige vara kvar i Afghanistan eller inte? Era slutsatser får ni dra själva.  Vad jag vill med den här texten är bara att folk ska få veta att det inte är så enkelt som att enbart talibanerna är onda kvinnohatare. Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, även kallade RAWA, som är Afghanistans äldsta politiska och sociala kvinnoorgansiation som kämpar för fred, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, är en av de som ifrågasätter den bilden.

I texten Emanicipation of Afghan women not attainable as long as the occupation, Taliban and ”National Front” criminals are not sacked! ifrågasätter de om så mycket verkligen har ändrats till det bättre sen Talibanerna föll.  

“Though we don’t expect anything different from the most corrupt and dirty puppet regime of the world, the pain of Afghan women turns chronic when the world believes that the US and NATO has donated liberation, democracy and human and women rights for Afghanistan; whereas, after eight years of the US and allies’ aggression under the banner of “war on terror”, they empowered the most brutal terrorists of the Northern Alliance and the former Russian puppets – the Khalqis and Parchamis – and by relying on them, the US imposed a puppet government on Afghan people. And instead of uprooting its Taliban and Al-Qaeda creations, the US and NATO continues to kill our innocent and poor civilians, mostly women and children, in their vicious air raids”.

Den nya regimen i samarbete med bland annat NATO och USA har inte givit frihet, demokrati, mänskliga rättigheter till både män och kvinnor, och definitivt inte till kvinnorna.  Samtidigt dödar ockupationen tusentals oskyldiga civila varje år, som just är kvinnor men även barn.

Andra problem är att Karzai har börjat förhandla med ”moderata” talibaner för att stabilisera läget. Detta är något som det är märkligt tyst om i Väst.  Män som begår våldtäkter kan fortfarande gå fria och behålla sina positioner i samhället, medan kvinnorna fortfarande får stå med skammen. De kvinnor som finns i paralementet – och de är ytterst få – har relationer med ökända krigsherrar kända för sina förbrytelser mot mänskligheten. Dessa kvinnor har heller inte gett några positiva förändringar för kvinnorna.

Talibanerna är inte de enda kvinnorförtryckarna som måste bekämpas, det finns så många fler, men det håller man givetvis tyst om eftersom man vill fortsätta kriga på den inslagna vägen. Någon verklig frihet för Afghanistans kvinnor däremot kommer det inte att bli.

Avslutningsvis kan jag tipsa om några andra grymt bra artiklar från RAWA:

Peace with criminals, war with people

The warlord mafia regime of Karzai would not be uncontaminated with criminal Fahim flushed down the toilet

Let´s rise against the war crimes of US and it`s fundamentalist Lackeys

Bilden av en våldtäktsman

De alltid lika rasistiska Sverige Demokraterna har återigen gjort ett utspelom att invandrare våldtar mer än infödda svenskar och därför ska givetvis majoriteten av alla invandrare åka ut. Att invandrare skulle våldta mer en infödda svenskar är något som dementeras av BRÅ och även professorn Christian Diesen.Både BRÅ:s och Diesens åsikter kan dessutom bekräftas av Katarina Wennstam i boken En riktig Våldtäktsman.

Precis som Zettermark skriver– och som stämmer överens med de andras (efter)forskningar – finns det regler för vem som av samhället definieras som en ”riktig våldtäksman”. Dessa regler baseras på fördomar om att svenska och väletablerade män inte kan våldta. Det går även i linje med det Niklas Hellgren skrev om i senaste numret av Bang.

Sämre än djur

Nu ska dokumentären Sämre än djur från 2009 ännu en gång visas på tv. Beskrivningen av dokumentären är på flera sätt problematisk och den inledande beskrivningen kan stå som exempel för detta. Det står:

”Sverige är världens mest liberala land för personer med HBT-läggning. Bögar adopterar, lesbiska gifter sig och Prideparaden är en av landets största demonstrationer. Men det finns en grupp som lever under helt andra förutsättningar – homosexuella i hederskulturer”. 

Bilden som visas är problematisk av flera skäl och främst för att den är så oerhört förenklad. Bilden som visas i intervjun med filmaren Oscar Hedin men också i den inledande beskrivningen är att svenskar per automatik är civiliserade och toleranta,medan invandrare – i det här fallet muslimer från Mellanöstern – inte är det.

Finns det verkligen en specifik hederskultur? Även infödda svenskar har ju problem med att sina ungar kommer ut. Alla homosexuella med bakgrund i Mellanöstern blir inte förtryckta, alla med svensk bakgrund blir inte automatiskt fri från förtrycke bar för att de råkar vara infödda svenskar. Riktigt så enkelt är det inte.

Jag måste ändå säga att jag som vit, västerländsk och sekulkär känner igen mig mycket i det inledande klippet och jag tror att många andra gör det också. Jag, liksom många andra känner igen oss i rädslan över att inte bli accpeteradeför vilka vi är, rädslan över att bli lämnad ensam och vad andra ska tycka, oavsett om det är familjen eller samhället i stort. Rädslan över att aldrig kunna vara sig själv. Det är universellt och inte specifikt för någon ”hederskultur” av folk från andra delar av världen.  Samhället är fortfarande inte tolerant trots Pride och att homosexuella numera får gifta sig. Det är inga mått på en fullständig frigörelse, bara delmål på vägen.

Dessa förenklingar och problemen med dem har Arabiskt Initiativ skrivit en suverän debattartikel om på QX.

Hur ska HBTQ-fobi kunna stoppas om man bara tror att den finns hos vissa grupper i samhället?

Allt är särintressen och allmänintresse är bara ljug

Att använda särintressen som argument för något man tycker illa om är vanliga i politiken oavsett om man är höger eller vänster. Det verkar dock vara lite vanligare hos högern.

 En av dem som företräder detta synsätt är Statsminister Reinfeldt som menar att de Rödgröna styrs av särintresse. Alliansen däremot står för allmänintresset hävdar han. På Pride hade åter Reinfeldt använt ordet särintresse för de krav som HBT-personer ställer å samhället,enligt HBT-sossen.

En annan som pratar om förhatliga särintressen är Marcus Birro. Förra året skrev han så här om transpersoner:

”Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare? 

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för. Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken”.

Jag håller med Lukas Romson. Först och främst blir inte mänskliga rättigheter mindre viktiga för att det är minoriteter som vill ha dem. Varför ska kärlek och omtanke med sina nästa begränsas till de som lider mest? Är inte allt mänskligt lidande viktigt att lindra? Att bry sig om en grupp betyder inte att man måste skita i andra för man kan faktiskt hjälpa flera samtidigt. Inget behöver nönvändigtvis utesluta det andra.

Det som ofta glöms bort är att allt är särintressen i viss mån, även allmänintresset som råkar vara ett större särintresse än somliga. Personligen tyvker jag att det är flummigt att tro att det finns lösningar som är bra för alla i alla lägen.  Folk är inte alltid lika,  de lever inte likadana liv och är framförallt inte jämlika. Folk är ingen homogen massa som behöver och vill samma saker. Att påstå sådana saker är att vara verklighetsfrånvänd. Det finns inget allmänintresse. Det är bara ett argument för att göra sig allmängiltigare än somliga. Det är en härskarteknik som gör vissa normala och andra onormala. Det är den självutnämnda majoriteten diktatur. För att bryta detta behövs en intersektionell politik.

Relaterade artiklar:

Vikten av intersektionalitet i politiken

Arenadebatten och makten över orden

En hyllad debattsajt full med skit

Debattsajten Newsmill må vara hyllad men den är full med problem. Ett problem som bland annat rapporterats av DN är att sajten har en enkät där de som läser kan svara på sina känslor inför ”romer i Sverige”. Det ger tydliga rasistiska vibbar. Precis som Maria Ferm sade i sitt uttalande på DN finns det en stor mobiliserad rasism på nätet – och i sahället i stort –  och ställer man frågor som dem om romer så bidrar man till att göra sådana åsiktert mer rumsrena än de i själva verket kanske är.

En annan kritik som har kommit från bland annat Gudrun Schyman, Lukas Romson och historikern och debattören Rasmus Fleischer är de otroligt förenklade frågor som finns efter varje artikel. Vad tillför detta egentligen?  Precis som Lukas Romson skriver vekar deras ”tyckar-rutor” enbart vara till för att läsarna antingen ska jubla eller bli upprörda över ämnet, några nyanser däremot verkar det inte finnas någon plats för. Kanske är det precis som Lukas Romson skriver så att  sajten drivs på samma inställning till samhällsdebatt där allt handlar om att sälja in en förstsida hos en tabloid. Det verkar i alla fall vara så med tanke på att Newsmill numera säljer debatter för dyra pengar. I förlängningen kommer det bli svårt att veta vad som är äkta åsikter och vad som är fejkade åsikter betalda av företag som inte vill att det ska synas att de försöker påverka väljare eller konsumenter.

Både debattören Rasmus Fleischer och Lukas Romson är kritiska till Newsmills inriktning och menar att projektet visserligen var intressant när det startade men att det finns uppenbara problem. Rasmus Fleischer menar att sajten kombinerar det sämsta med tidningspressen och det sämsta med nätet, i linje med det Lukas Romson skriver. Man sätter spekulativa rubriker och vill inte ta något ansvar för vad som skrivs på sajten, vilket faktiskt kan tyckas märkligt eftersom man faktiskt äger den. Båda menar också att det finns en hatisk kultur på Newsmill och Rasmus Fleischer pekar på att det finns en kommersiell poäng i att odla den kulturen. Denna kommersiella poäng heter uppmärksamhet.

Personligen kan jag inte annat att hålla med. Newsmill tillåter  och spär på rasism och tar inget ansvar för att de gör detta, något de faktiskt borde göra. Debattsajten har också blivit ett sorts skithåll där de mest skrämande åsikter är tillåtna även när de uppenbart bryter mot lagen om hets mot folkgrupp.

Just på grund av de beskrivna problemen är det synd att i grund och botten kloka politiker som Maria Ferm och Gudrun Schyman väljer att skriva på sajten. Dessa människor bidrar till att upprätthålla iden om Newsmill som en viktig arena för meningsutbyte, något som den knappast kan sägas vara. Till och med DN:s elitistiska debattsida är bättre, den tillåter visserligen inte att vem som helst skriver, men dem som skriver där kan åtminstone uttrycka sig.