Vikten av intersektionalitet i politiken

Som jag skrev igår ska jag delta på Feminstiskt Forum och hade tänkt publicera mina tankar kring det. Igår behandlade jag bloggen som aktivistiskt och politiskt verktyg samt det bästa och värsta med internet. Idag hade jag tänkt behandla vikten av intersektionalitet i politiken.

Intersektionaliteten är något som från allra första början, när jag för cirka två år sen kom i kontakt med det, har varit så influerad av. Ingen annan teori förutom queer och feminism har öppnat upp mina ögon på samma sätt.

Det kanske allra bästa med intersektionaliten är dess flerdimensionella maktperspektiv som inser att vi föds in i positioner i samhället som påverkar våra liv och att dessa positioner och maktstrukturer kan samverka. Positionerna skapar ojämlikhet och just detta måste problematiseras och identifieras mer i politiken för att vi överhuvudtaget ska kunna gör något åt den. Men idag skiljer man inte på utopi och verklighet. Det räcker tydligen att säga att alla minsann är lika värda och visa sin ”toleranta sida” med ”dem andra” ibland, för att sedan hålla tyst för att man gjort sin bit av duktighet.

Det som är problemet med den politik som dominerar idag är att normen är vit, hetero och medelklass. Just för att de har makten i det politiska samtalet så är det ju frågor som rätten till Rot och Rut som blir centrala. Putnam kallar det för lagen om ökad oproportionalitet, att ju högre upp man kommer i de politiska eliterna, ju mer homogen bakgrund har de.

De som ha resurser i form av kunskap och kommunikationsförmåga och som har hög status i samhället är de som i allmänhet är mer intresserad av politik. De är också ofta uppfostrade i en politisk miljö som gör dem till vinnare. Deltagare i politiken följer påtagligt ofta det existernade mönstret och deltar därför mest. Det i sin tur påverkar dagordningen och problemformuleringsperspektiven, medna andra perspektiv trycks bort på vägen. Det i sin tur riskerar att skapa alienation och maktlöshet.

Just detta spelar säkerligen in i politikens märkliga ensidiga perspektiv på exempelvis jobbfrågan som är en så viktig fråga men som har ett märkligt förenklat perspektiv. Man pratar varken om kvinnors dåliga löner, ofta påtvingade deltidsarbete, dåliga pensioner eller att nysvenskar har svårt att få jobb. Eller för den delen att nysvenska kvinnor som drabbas av dubbelt förtryck, både på grund av sitt kön och sin etnicitet. Så länge vi inte pratar om dem problemen kommer det också att vara svårt att få alla i arbete.

Just det här endimensionella maktperspektivet -eller snarare avsaknaden av den överhuvudtaget – är ett problem, oavsett om det är höger eller vänstern det gäller. Utan intersektionalitet kan vänstern ärligt talat hälsa hem, eftersom den rådande samhällsordningen inte enbart kan förklaras eller ens blir tillräckligt ifrågasatt med enbart klassanalys, även om jag tycker klass är en viktigt om inte de enda centrala frågan.

Det tenderar att bli ett ensidigt perspektiv när man pratar om man mot kvinna, klass mot klass, för då glömmer man bort att fokusera på maktperspektiven inom den egna gruppen. Makt finns mellan kvinnor och kvinnor, även mellan feminister som tycker systerskapet är viktigt. Precis som den finns bland folk av samma klass. Hotetfinns inte bara därute, det finns minst lika mycket inom gruppen. På alla ställen har någon tolkningsföreträde och makt och det är dags att inse det nu.

 Inte minst öppnar intersektionaliten upp vårt sätt att se på världen genom att ställa frågor som: varför är ett visst sätt att se på världen norm? Vem är subjektet i talet om vår gemensamma historia och nutid? Vem ses som ”den andre”? Vilka effekter får det på ”den andres” sätt att se på sig själv?

Och sist men inte minst: Vilken position har du själv i samhället och vad försöker du göra åt det? vilken position har jag som vit? Vilken position har jag som ofrivilligt passar in i den heterosexuella normen?

Nu när jag hyllat intersektionaliteten så mycket som jag har gjort så måste jag också erkänna att det finns problem med den också. Problemet kan vara att den är lite väl akademisk med svårförståeligt språk för den som inte är van att varken läsa akademiskt språk på svenska eller engelska. Det gör ju helt klart att folk missar dess potential i politiken. Det är något som verkligen bör ändras.