Skippa svekretoriken

Ibland dyker svekretoriken upp så fort när problemen med den växande rasismen tas upp. Ofta handlar det om svikna svenska arbetare. En som har denna syn är Lukas Romson som menar att det är fel att inte prata och lyssna på rasistiska arbetare. Han skriver: 

”För även om de har fel i så mycket, framförallt åsikterna om invandrare och islam, så har de rätt i en sak: de är svikna av politikerna. Säg den politiker från riksdagspartierna som på allvar talat med, och lyssnat på, de som nu kommer rösta på Sverigedemokraterna. De bor inte i storstaden, de kommer från arbetarklass, har ingen högre utbildning, de går inte på teater eller lyssnar på klassisk musik och de är oftare än andra väljare män och arbetslösa, har låg inkomst och bor i hyresrätt. Och de är sällan bra insatta i politik och har dåligt förtroende för politiker och ibland även för samhället och sina medmänniskor. Fram växer en bild av en bitter och arg person utan resurser, som inte vet hur han ska göra sin röst hörd. Inte den ideala samtalspartnern över en fika på jobbet direkt, men lika viktig som alla andra människor!”

Personligen tycker jag att det är ett mycket problematiskt synsätt ur många aspekter. Devrim Mavis artikel Släpp svekretoriken sätter ett tydlig finger på just det som är problematiskt.

Först och främst accepterar man högerns verklighetsbild om att det är den svenska arbetarklassen som röstar särskilt främlingsfientligt. I verkligheten röstar hälften av de som röstar på SD tidigare vänster. Den andra hälften kommer från människor som tidigare röstade höger. Alltså, nationalism tilltalar folk oberoende av politisk schattering.

Påståendet om att arbetare röster på SD handlar om klass är ett allt för enkelt och också problematiskt sätt att analysera frågan på  och skälen till det är precis som Devrim Mavi skriver flera. Bland annat skriver hon att:

”Det finns en romantiserad idé om arbetarklassen hos den vänster som själv inte är arbetarklass längre.  Det mesta av pratet om solidaritet med arbetarklassen tenderar därför snarare bli en klapp på huvudet på folk.  Arbetarklassen tas ifrån sitt politiska subjekt när deras handlingar, även när de är djup osolidariska, ges legitimitet via svekdiskurser. Vänsterns onyanserade analys av rasism blir dessutom ett godkännande av högerns tal om rasistiska arbetare och missar därmed den rasism som frodas hos den egna medelklassen”.

Dessutom blir blir inte människor reaktionärer bara för att de är underordnade, utslagna eller exploaterade. För sådant krävs avancerad politisk organisering, vilket precis är det som SD och deras gelikar har gjort runt om i Europa.

Det kan även tilläggas att rasism knappast är något nytt, vilket Devrim Mavi påpekar, och därför kan det inte enbart kopplas till ett förvärrat klassamhälle. Att tro att det enbart har med klass att göra är att göra bilden allt för enkel för sig.

 ”Vi kan följa existensen av rasism under hela den moderna svenska historien. Både hos överklassen som de antisemitiska studenterna vid Bollhusmötet i Uppsala på 1930-talet. Och hos “vanliga svenskar” som utsatte flyktingfamiljer för en lynchmobb i Vännäs i Västerbotten, maj 2009. Diskriminerande strukturer har marginaliserat människor utifrån ett “vi och dom” tänkande i årtionden. Först när vänstern på allvar ser rasism som en politisk maktutövning, oberoende av klass, kan den formulera ett trovärdigt alternativ till SD:s politik”.

Det är precis det som är problemet. Vissa delar av vänstern kan inte se att rasism är en politisk maktutövning oberoende av klass, men så finns det ju också en tendens att se det klasslösa samhället som universallösningen på allt också.

Personligen tycker jag att man kan vara lite mer kritisk mot den rasism som yttrar sig, istället för att  göra rasistisk arbetarklass till offer när det i själva verket är solklart att de förtrycker andra.

Det är svårt för mig att tycka synd om de folk som inte drar sig för att trycka ner min partner på grund av hens ursprung och ge henom ett påtvingat utanförskap. Hen kommer alltid ses som något negativt och något avvikande om den gruppen får bestämma.

Ärligt talat är jag trött på översittare. Jag kommer aldrig förstå dem och allra minst acceptera dem. De gör min partner och så många i min omgivning illa, så hur ska jag göra det?

Sluta vara ett offer och inse att det finns andra som har det värre! Se saker och ting ur ett annat perspektiv. Vissa flyr från krig och förtryck, andra är medborgare. Som medborgare har man långt fler rättigheter än en som inte är det. Detta trots att välfärden försämrats de senaste åren.

Att jämföra min partner och en vanlig svenne i arbetarklassen är en milsvid skillnad. Min partner har levt på 1 800 kornor i månaden i flera år och utöver det haft ströjobb lite då och då, men eftersom hen är nykommen var hen också den första att gå vid den ekonomiska krisen. Hen har levt i den nergånga förorten tillsammans med många andra i en trång lägenhet som också var bebodd med kakerlackor. Ingen svensk medborgare får så lite att leva på i månaden, de har större chanser att få jobb och de har också större chans att fly sådana områden. Har man nästan inga pengar alls kan man det däremot inte.

Skippa svekreotoriken.